En resa mot insikt
Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har alltid varit all-in eller inte alls. Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt.
Två kriser i mitt äktenskap har också gått hand i hand med drickandet. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte i stora mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck. Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande. Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville. I mars fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser. Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll. I slutet av september kom mamma och hennes väninna in på mitt jobb.
Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra. Hennes väninna berättade rakt ut att cellgifterna inte längre hjälpte. Strålning och operation var inte några alternativ. Alla tre började gråta. Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.
När drickandet tog över
Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Varje vecka. I december träffade jag en samtalskontakt som jag hade träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt, dels för mig, men även för mamma, om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt! Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkaren för obokat möte och läkaren pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor. Här trappas drickandet upp till mellan starka starköl varje kväll. Jag spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt. Min 14-åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista.
Mina små har hunnit säga farvä och lämna teckningar. Hennes sista ord, till mig, hennes son. Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dranks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på. Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande. Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12 stycken.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små. Sänkte samtliga 12 - de sista 8 efter läggning - men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kom hem. Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus. Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan.
De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar ett alldeles på tok förhöjt resultat. Flera sådana prover och körkortet ryker. Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen.
Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne. Vi kommer på mötet. Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit. Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sådan ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack. Sen blev det varje kväll hela resten av veckan. Nu sitter jag här, natten mot onsdag, och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille. Tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.
Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer. Kram på er alla tappra människor!
| Period | Drickande | Orsak / Händelse |
|---|---|---|
| 20 år sedan | Startade med alkohol | Föräldrars skilsmässa |
| De senaste åren | Helgdrickande → veckodrickande | Kriser i äktenskapet |
| Mars | Start av dagligt drickande | Mammas cancer återkommer |
| September | Starkdrickande varje kväll | Mammas dödsförändring blir klart |
| December | Köp av 12 Bellman | Fullskalig panik |
| Viktiga händelser | Reaktion |
|---|---|
| Kontakt med samtalsperson | Började fundera på att sluta |
| Jul med släkten nykter | Det var fantastiskt |
| Läkare meddelar om mamma | Panik, drickandet ökar |
| Levervärden och etanolprov | Körkortet ryker |
| Orosanmälan från sjukvården | Socialtjänst kontaktar |
- Dricket på morgonen, på dagen, på eftermiddagen och på kvällen
- Fylla på om man vaknade på natten
- 12 st Bellman som sänktes på en kväll
- 6-pack folkisar på söndag och sedan drickande varje kväll resten av veckan
- Frun - förbannad, rädd och besviken
- Mamma - cancer som inte går att behandla
- Min 14-åriga dotter - farmors prinsessa som höll hennes hand in i det sista
- De små - hann säga farvä och lämna teckningar